Vårt förbunds historia har sina rötter i den utveckling inom och utanför kyrkan som kan knytas till tre särskilda utvecklingsområden nämligen utvecklingen i Stockholm, i Uppsala och inom Svenska kyrkan själv
Stockholm
I Stockholm var det illa ställt med den kyrkliga organisationen under senare delen av 1800-talet och under första decenniet av 1900. 1890 invigdes Johanneskyrkan i Jakobs församling och den militära Gustav Adolfskyrkan. Någon ny församling och några nya kyrkor hade inte kommit till sedan 1773–74 då Adolf Fredriks församling bröts ut ur S:ta Clara. Under samma tid hade stadens folkmängd tredubblats och uppgick vid årsskiftet 1892-93 till ca 250 000. Det fanns endast 31 präster i Stockholm och varje präst skulle betjäna ca 8 000 medborgare. Motsvarande siffra för hela riket var ca 2 000 medborgare. Det fanns ett förslag om sex nya församlingar, fem nya kyrkor och 18 nya prästtjänster men förslaget avslogs av samtliga kyrkostämmor under hösten 1892.
I Stockholm fanns under denna tid en nitälskande man, en roteman Carl Alm som tog initiativ till en organisation som skulle ha till uppgift att på frivillighetens väg skaffa fram de pengar till den kyrkliga organisationen som stämmomajoriteten vägrade att bevilja. Mönstret hämtades från en sammanslutning med liknande uppgifter i Danmark – Københavns Kirkesag. Organisationen fick namnet ”Sällskapet för främjande av kyrklig själavård i Stockholm” – Själavårdssällskapet. Under 15 år samlade sällskapet in över 360 000 kr. Fyra kyrkor byggdes och andra nytillkommande lokaler förhyrdes. Sällskapet hade fyra präster som arbetade för nu nämnda ändamål. Församlingsbladet Vår Kyrka startades, och två stora allmänkyrkliga möten hölls.
Så småningom ändrades församlingarnas inställning och medel beviljades. Fem nya kyrkor byggdes mellan åren 1904 – 1907 med fem nya församlingar. Antalet prästtjänster utökades i takt med antalet kyrkor.
Själavårdssällskapet måste nu antingen lägga ner sin verksamhet eller se sig om efter andra uppgifter. Hösten 1907 hölls en konferens för inre mission – frivilligt församlingsarbete inom kyrkans ram efter initiativ av Själavårdssällskapet. Församlingsbyrån bildades med uppgift att bli en centralorganisation för frivilligt församlingsarbete.
Kyrkan själv började utan kontakt med själavårdssällskapet att försöka skapa en egen organisation och arbetet resulterade i inrättandet av Svenska kyrkans diakonistyrelse 1910. Nu hade fötterna för andra gången ryckts undan för de frivilliga krafterna inom Själavårdssällskapet. De frivilliga kände nu alltmer att de ville hävda de frivilliga krafterna gentemot kyrkan själv – den kyrkliga myndigheten.
Själavårdssällskapets närmaste uppgifter var att skaffa arbetsuppgifter för lekmännen i kyrkas tjänst. Behöver kyrkan lekmän så behöver lekmännen kyrkan för att kunna känna den rätta solidariteten med henne. 1908 bildades som ett resultat av dessa tankar Lekmannaförbundet ”för främjande och enande av lekmäns frivilliga arbete”. Förbundets saga blev kort därför att man redan vid första sammanträdet tvingades konstatera att det helt enkelt saknades förutsättningar och personliga krafter för ett framgångsrikt arbete. Tanken på en organisation fick sedan vila i nästan 10 år.
En händelse 1917 nämligen den att Offerkyrkan i Enskede överläts till Brännkyrka församling på villkor som Carl Alm och hans vänner fann orimliga medförde att tanken på en lekmannaorganisation åter tog fart och den 6 november 1917 bildades Svenska kyrkans lekmannaförbund. Förbundet som kunde omfatta alla utom prästvigda män offentliggjordes den 29 april 1918 i samband med att Själavårdssällskapets 25 årsjubileum. Alm utslungade i sitt hälsningsanförande ”Vi lekmän höra ock Guds rike till!”
Eftersom Själavårdssällskapet och bildandet av Svenska kyrkans lekmannaförbund 1917 på visst sätt stod i opposition till kyrkan – man hade ju gång på gång blivit åsidosatt – ifrågasatte en pastor, Axel Lutteman att man hade tagit sig namnet Svenska kyrkans lekmannaförbund utan att ha haft samråd med kyrkan själv. De ledande sökte emellertid nu åter stöd hos kyrkan själv och vände sig till ärkebiskop Nathan Söderblom. Söderblom visade sympati för den nybildade organisationen men ville med förebild från England att förbundet skulle heta Kyrkoarmén (Church Army). Söderblom lovade att han skulle hålla ett föredrag hos förbundet under hösten 1918 med tema ”Det allmänna prästadömet”.
Uppsala
I Uppsala var man klart och medvetet kyrkligt orienterad men man ansåg att långt ifrån allt inom kyrkan var som det borde vara. Framför allt kunde kyrkan inte svara upp mot det andliga behov som fanns bland människorna. Einar Billig, sedermera biskop utvecklade grunden för en ungkyrklig rörelse genom att peka på budskapet om Guds syndaförlåtande kärlek, sådan den tagit gestalt i Herren Jesus Kristus. Hans tankar omsattes i praktiken av klarsynta prästmän, i första hand sedermera biskopen i Karlstad, J.A. Ekelund och som 1896-1902 var domkyrkovicepastor i Uppsala. Han gav bl.a. i psalmen Fädernas kyrka uttryck för den nya kyrkosynen genom en poetisk tolkning. Den som dock kom att betyda mest för den kyrkliga lekmannarörelsen var biskop Manfred Björkqvist. Han kom 1902 till Uppsala för att bli missionär. Vid närmare eftertanke fann han, att det missionsfält, som närmast väntade på honom, icke låg i något främmande land utan här hemma i Sverige. Han ville ägna sig åt den inre missionen d.v.s. samma uppgift som Själavårdssällskapet åtagit sig. ”Sveriges folk, ett Guds folk!” var hans lösen. Skulle den lösen bli verklighet krävdes även lekmännens aktiva medverkan. Björkqvist satte igång de s.k. korstågen 1909 –1911 – evangelisationsresor kors och tvärs genom vårt land. Genom hans medverkan bildades den Kyrkliga frivilligkåren, folkhögskolorna i Hampnäs och Sigtuna, tidskriften Vår Lösen samt Sigtunastiftelsen med bibliotek och gästhem.
Kyrkan själv
Kyrkan började nu alltmer visa att man ville ha lekmän med i sitt arbete. Vad som behövdes var någon som kunde tvinna ihop de olika grenarna framför allt Stockholm med viljan och Uppsala med både viljan och förmågan till en enhet. Mannen som löste den uppgiften var Nathan Söderblom som följde och lät sig informeras om de olika grenarna. Söderblom såg sig i stort sett skyldig att aktivt gripa in. Hans första åtgärd blev att låta utarbeta stadgar för organisationen, sådan han tänkt sig densamma. Vid ett sammanträde i ärkebiskopsgården den 30 september 1918 anförtroddes denna uppgift åt Björkqvist, biskop Torsten Bohlin, och redaktören Oscar Mannström. De fullgjorde snabbt sitt uppdrag. Redan den 10 oktober kunde ett sammanträde med representanter för såväl Stockholm som Uppsala hållas. Resultatet blev att en samförståndskommitté bildade med Söderblom som ordförande och tre ledamöter jämte en suppleant för vardera sidan. Denna kommitté samlades i ärkebiskopsgården den 22 oktober 1918. Namnfrågan löstes och den av Söderblom initierade Kyrkoarmén fick träda tillbaka för Kyrkobröderna med det tillägg Stockholmsorganisationen hade, Svenska kyrkans lekmannaförbund.
Provisoriska stadgar antogs och en interimsstyrelse bildades. ”Kyrkobröderna, Svenska kyrkans lekmannaförbund” hade bildats och heter det i protokollet – ”de närvarande fattade varandras händer, bildande en sluten kedja till sinnebild av det brödraskap den upprättade organisationen bör utgöra”. Den 15 november upplöstes Stockholmsorganisationen och uppgick i förbundet.
Så kom ett trevande skede 1918 – 1921, en fastare organisation 1921 – 1932 och en stor expansion efter 1932.
Det första generalkonventet hölls i mars 1921 och då fick förbundet sina första permanenta stadgar. Vid 1920 talets sista konvent fanns endast 42 kårer i landet.
1925 fick förbundet en egen tidning och en resesekreterare – taxeringskommissarien K.G Fallenius.
Efter generalkonventen 1931–1932 startade en kraftig ökning Antalet kårer: 1944 var 293. Medlemsantalet 1944 var 7 635
Syfte
Rektor Johannes Lundberg beskrev 1945 vad Svenska kyrkans lekmannaförbund syftar till
Man har trott att vi är en sammanslutning i stil med hemliga ordnar eller nykterhetsordnar eller rent av en ordern med katolska syften (allomfattande – allmänneliga syften). Ingenting kan vara mera felaktigt. Det vi vill framgår av vårt namn, Vi vill samla lekmän i Sveriges kyrka till inbördes samvaro och elda dem till enskild och gemensam gärning i denna kyrkas tjänst!
Det är inte fråga om en lekmannarörelse i opposition mot prästerskapet eller den från generationer ärvda kyrkliga verksamheten; tvärtom vill vi ha ett förtroendefullt samarbete med prästerna och samförstånd med övrig kyrklig verksamhet. Men vi är väl övertygade om att den ensidiga prästkyrkans tider är förbi, och att lekmännen på ett helt annat sätt än förr måste känna till sitt ansvar för kyrkan och inte bara vara passiva mottagare utan aktivt verksamma i kyrkans tjänst, var och en efter måttet av sin förmåga. Vårt mål kan också i korthet uttrycka så att vi vill aktivisera så många lekmän som möjligt i Sveriges kyrka. Våra stadgar kräver egentligen inte någon personlig bekännelse för den som vill vara med i vår rörelse. Det enda som fordras för medlemskap är att man gillar förbundets grundsatser och ändamål. Vi följer i denna mening den folkkyrkliga principen dvs. vi drar gränserna så vitt som möjligt. Men lika väl som kyrkan med all sin verksamhet syftar till personlig kristendom hos den enskilde, så gör också vi detta.
Kyrkan måste vara angelägen att ta vara på de människor för vilka kyrkan betyder något. Kyrkan måste utveckla, fördjupa och omsätta i praktisk gärning, och det är en sådan rörelse som vår rörelse vill tjäna.
Vi har lite till mans börjat inse den personliga gemenskapens betydelse. Det är något stort och värmande i att få samlas i kretsen av vänner, för vilka man kan ha förtroende och gemensamt med dem söka tränga djupare in i de frågor som rör vår kristna tro och vårt kristna liv som enskilda och i kyrkans gemenskap. Och det är just detta som sker vid våra sammankomster i de större och i de mindre kretsarna. Vi samlas allt efter råd och lägenhet; varannan eller var tredje vecka eller åtminstone en gång per månad.
I de allra flesta fall står bibelstudium på programmet, och vad är naturligare för dem som önskar se mer av rikedom i vår kristna tro? Men vi behöver säkert alla få ökade kunskaper om kyrkans historia och gärning i gången och nuvarande tid. Vi behöver känna de stora gestalterna och rörelserna i Kristi kyrka genom tiderna, och vi behöver veta, hur kyrkan fungerar i detta nu på skilda områden, både här hemma och ute i främmande land. Allt detta hör till det man med skäl kunde kalla kyrklig medborgarkunskap.
Ingen vill väl påstå att vi vet tillräckligt. Det är m.a.o. en angelägen uppgift att stimulera till personligt engagemang för djupare insikt i den kristna tron och att meddela en sådan kunskap som har nytta för livet.
Martin Luther talade en gång om det sakrament som heter ”inbördes samtal och broderligt tröstande”.
Det är tydligt att den personliga samvaron i en mindre krets och i friare former kan komplettera församlingens gudstjänst. Men lika säkert är att vi skulle röra oss efter okyrkliga linjer, om vi lät den personliga samvaron ersätta gudstjänsten. Då skulle vi vara på väg att bli en sektartad och självgod klick. Samvaron i den mindre kretsen ska alltså inte ersätta församlingens gudstjänst och övrig verksamhet utan tvärtom visa oss in i gudstjänsten och göra oss mer skickade att förstå den och att där göra vår insats. Och är programmet så orienterat måste det väl också leda därhän.
Under kyrkans valv ska män och kvinnor räcka varandra händerna till gemenskap i bön och tro och arbete. Målet är att vi alla som har Kristus kär, som en enda person, står och faller med hans kyrka. Vi må vara präster eller lekmän, män eller kvinnor.
Uppgifter
Manfred Björkqvist beskrev de uppgifter som är angelägna för lekmannaförbundet. Vi har alla ansvar för varandra, ansvar för samhällets utveckling, ansvar för livet i vår församling, och i vår kyrka. Detta ansvar ska inte kännas som en börda utan som en stor förmån. Det fyller nämligen vårt liv med betydelse och gör oss allt rikare delaktiga av gemenskapens goda. Ingen kommer in i en gemenskap utan att ta del av ansvaret. Men den som villigt tar sitt ansvar, han blir också upptagen i gemenskapen. Han behöver inte känna sig ensam eller utanför.
Den rätta inställningen är det viktigaste. Allra viktigast är att jag blir en mottagen människa, som dagligen får ny nåd, får del av den kärlek som gör oss till redskap, som tar oss in i Guds tjänst. Ju mer jag tar emot, desto villigare blir jag att ge ut. Det är denna villighetens anda som man överallt ropar efter.
Regeln lyder: Den närmaste plikten först. Vi har våra hem med dess mångfald av krav och förväntningar. Vi har våra arbetsplatser, arbetsuppgifter, arbetskamrater, grannar, förtroendeuppdrag mm. Överallt omkring oss har vi vår nästa – några som vi är närmast till att hjälpa, att intressera oss för. Farligast av allt är likgiltigheten som frestar oss att gå ur vägen, att inrätta det bekvämt för oss, att blunda då vi inte vill se. Farligast av allt är att se på människorna som om de var varelser, som inte angår oss.
Vi kristna, vi lekmän får aldrig i vårt arbete för vår kyrka och i samhället glömma människorna. Vi får inte nöja oss med att bli duktiga yrkesutövare, expeditionsmänniskor, organisatörer och effektiva medarbetare. Vi måste alla i våra företag vara goda medmänniskor – syskon till medmänniskorna. Vi ska förmedla det kristna syskonskapets välsignelse till dem vi möter. Vi ska föra in dess anda, där vi arbetar och gör våra insatser. Detta är av avgörande vikt.
Den kristna insatsen måste präglas av saklighet och ärlig vilja att rättvist tjäna det hela. Vi kristna ska föra med oss en anda av frid och försonlighet. Det ska stå en ren och hög luft kring vår samhällsgärning. Det kristna inflytandet beror främst och innerst på en oegennyttig och insiktsfull kristen arbetsinsats. Men det är också viktigt att de faktorer som direkt påverkar opinionsbildningen inte försummas. Det krävs i olika sammanhang en öppen bekännelse till kristen tro och kristna ideal hos våra ledare. Min församlings och min kyrkas liv och arbete ska angå mig som en personlig angelägenhet. Det är också min sak det gäller.
Vi har ansvar för våra gudstjänster. Vi har ansvar för att vår plats i kyrkan inte ska stå obesatt. Och hur mycket har vi gjort hitintills för att få flera av oss. Vilken makt ligger inte i en lyssnande och bedjande församling! Den betyder långt mer för evangeliets framgång än en god predikan: Vi ska lyssna, läsa vår bibel och bedja !
Vardagens möda ska genomlysas av gudstjänstens glädje som i sin tur når sin höjdpunkt då vi får bli gäster vid Herrens bord. Här knyts den innersta brödraringen i Guds församling.
Kyrkan har användning för varje slags begåvning. Hon behöver den fantasifulle och uppslagsrike likaväl som den besinningsfulle och rådkloke. Hon behöver den praktiska handlingsmänniskan lika väl som den inåtvände betraktaren av Guds hemligheter. Hon behöver kristna tänkare och kristna organisatörer. Hon behöver inte minst villigt folk för allehanda uppdrag som kräver tid, omsorg och möda.
Om kyrkan visar mer glädje över den hjälp som erbjuds, mer vädjande uppmuntran, då kanske fler skulle övervinna blyghet och tröghet eller oföretagsamhet och ge sig till känna med sin välvillighet.
Ju fastare vi är rotade i vår evangeliska tro i vårt tankeliv, desto bättre kan vi föra kristendomens talan i de kretsar där vi rör oss. Det finns behov både av personliga vittnesbörd och av klarläggande samtal. Lekmännens kyrka måste alltmer bli en öppet bekännande kyrka, där var och en också är redo att svara för sin tro. Gud håller sin hand över lekmannaförbundet.
Du är alltid välkommen att bli medlem i vårt förbund